håkans blogg geek på svenska

Järnhård rock’n'roll

Håll i hatten, för nu kommer jag orera: Det har inte gjorts en sån här bra rock'n'roll-platta sedan Turbonegros Scandinavian Leather, och den kanske är bättre än den fina plattan till råga på allt. Jag hade nästan förlorat tron på rocken i dessa dagar av halvlam låtsas-spretig electro-indie. I och för sig kanske den retrosynthiga vågen till den största delen är svensk, men det är ändå skönt när det kommer något som rör om i grytan en smula, även om skeden inte är inhemsk. Danko Jones har släppt en ny platta vid namn Sleep is the enemy. Den låter ungefär som de tidigare plattorna, men det är först nu som jag själv tagit dom på allvar. Det här är rak rock i stil med RFTC, minus allt utom de tre musikerna som lirar trummor, bas och gitarr. Och sång så klart. Som sköts av gitarristen (fixstjärnan i alla "riktiga" band), ofta utfylld med punkiga körer från de resterande två medlemmarna. Efter två genomlyssnigar av plattan insåg jag att jag inte skulle kunna leva utan den, så den hamnade snart i samligen. Höjdpunkterna är många, men spår nummer sju, "Invisible", är nog den som står ut mest. Att John Garcia från Kyuss körar (jag antar att han egentligen wailar, men på det där testosteronövergödda sättet) gör den bara så mycket bättre. Simpel jävla rock har aldrig varit mer aktuell än nu. Och jag kan inte minnas någon tid då rak rock har varit mer behövd än i dessa tider av (förutom den krystade elektro-indien) melodifestivaler och Torgny Melins.