KDE – användbart till slut?
KDE var en gång i tiden riktigt häftigt. När de flesta skrivbordsmiljöer för Linux var dåligt konfigurerade fvwm-varianter (t.ex. fvwm95) kom KDE som en frisk fläkt - en modern desktop (ca 1997) med alla tänkbara stödapplikationer. Man kunde till och med få skrivbordet att påminna om Mac OS 9. Sån lyx!
Detta var dock 1997-1998. Jag byggde beta-versionerna innan 1.0 från scratch och använde dem med stor förtjusning, och alla andra geeks blev gröna av avund. Men efter 1.0 hände någonting - applikationerna svällde och blev svulstiga och tungkörda, speciellt för mig som levde på andrahands-laptops som jag stulit ur sopcontainrar. Dessutom blev KDE för varje version fulare och fulare. Version 1.0 var fulare än betaversionerna, 2.0 fulare än 1.0, och så vidare. Och allt detta i en nedåtgående spiral vad gäller prestanda. KDE-utvecklarna hade någon sorts fetisch för blanka pixmaps och kasst renderade typsnitt, något som levt kvar till version 4.
Och så dök då KDE version 3.4 upp. För första gången på 12 år visar KDE upp skärmdumpar som faktiskt väcker mitt intresse. Dessutom snurrar rykten om att KDE faktiskt har blivit snabbare i och med denna version. Bättre sent än aldrig. Jag ska nog göra en försöksinstallation av KDE 4.3 på min jobblaptop när jag får tid!