Fortfarande samma gamla
Då min jobbdator gett upp andan helt använder jag nu min Eee PC på heltid. Jag måste säga att tack var Arch Linux så är det en fröjd! Däremot verkar Andrew Morton och kompani röka sömnpiller då Linux fr.o.m. 2.6.32 kommer med helt trasigt stöd för RT2860 (det trådlösa nätverkskort som sitter i många Eee PC), så jag kör 2.6.31.6 så länge.
Nedan en skärmdump över hur mitt skrivbord ser ut: Openbox, urxvt-256colors (patchad med libafterimage-stöd) som kör zsh, pcmanfm, Pidgin och bmpanel2.
Eee PC screenshot
Fjärrstyrning av Spotify
Jag använder min Macbook mest som musikmaskin. Den står i en bokhylla i vardagsrummet, inkopplad till stereon och programmet som spelar musiken är Spotify. Det är däremot sällan jag står vid datorn och glor på skärmen, den bara finns där och spelar den musik jag vill höra för tillfället. Däremot har jag allt som oftast en surfdator i gång - antingen min lilla Eee PC eller min jobblaptop. Båda kör Linux och Openbox. Jag ville ha ett sätt att kontrollera Spotify från dessa två Linux-datorer utan att behöva gå bort till Macen. Detta är vad jag kom fram till...
Arch Linux på Eee 901
Jag skrev ett inlägg om Openbox på EeePC för inte så länge sedan, och jag tänkte följa upp med en bild på hur det ser ut. Jag har installerat om min lilla Eee, och den kör nu Arch Linux. Det tog sin lilla tid att få allting att snurra, men nu funkar den alldeles utmärkt - och är nog dubbelt så snabb som när samma maskin körde Eeebuntu! Jag rekommenderar det verkligen, men var medveten att det kan ta lite tid att få ordning på konfigurationen. Om du vill läsa allt om konfiguration, läs hela inlägget!
Desktopen på min EeePC 901 (klicka för full storlek)
Spotify ägs delvis av skivbolagen
När Spotify lanserades i oktober 2008 fick de fem stora skivbolagen köpa in sig i företaget för småpengar - sammanlagt 18 procent av ägandeskapet för ca 100 000kr. Detta gjorde det mycket enklare att ge Spotify rättigheterna till skivbolagens kataloger.
Det förklarar en hel del...
KDE – användbart till slut?
KDE var en gång i tiden riktigt häftigt. När de flesta skrivbordsmiljöer för Linux var dåligt konfigurerade fvwm-varianter (t.ex. fvwm95) kom KDE som en frisk fläkt - en modern desktop (ca 1997) med alla tänkbara stödapplikationer. Man kunde till och med få skrivbordet att påminna om Mac OS 9. Sån lyx!
Detta var dock 1997-1998. Jag byggde beta-versionerna innan 1.0 från scratch och använde dem med stor förtjusning, och alla andra geeks blev gröna av avund. Men efter 1.0 hände någonting - applikationerna svällde och blev svulstiga och tungkörda, speciellt för mig som levde på andrahands-laptops som jag stulit ur sopcontainrar. Dessutom blev KDE för varje version fulare och fulare. Version 1.0 var fulare än betaversionerna, 2.0 fulare än 1.0, och så vidare. Och allt detta i en nedåtgående spiral vad gäller prestanda. KDE-utvecklarna hade någon sorts fetisch för blanka pixmaps och kasst renderade typsnitt, något som levt kvar till version 4.
Och så dök då KDE version 3.4 upp. För första gången på 12 år visar KDE upp skärmdumpar som faktiskt väcker mitt intresse. Dessutom snurrar rykten om att KDE faktiskt har blivit snabbare i och med denna version. Bättre sent än aldrig. Jag ska nog göra en försöksinstallation av KDE 4.3 på min jobblaptop när jag får tid!